Ingenjörerna

Boken “Ingenjörerna” är utgiven 2020 av Albert Bonniers Förlag och författad av historikern Gunnar Wetterberg, ledamot av IVA och KVA. Den speglar enligt hans förord ”en nyfiken humanists förundran inför ingenjörernas blandning av konst och vetenskap”. I samhällsutvecklingen ser han dem ha “nästan alltid en viktig roll, men de står sällan i fokus”. För att berätta hur deras verk har byggt Sverige och spridit ”ljus över landet” blev det nödvändigt för honom att “gå på strövtåg i omvärlden”.

Wetterberg har skrivit mycket läsvärda böcker, bl a en biografi över Axel Oxenstierna. I mina ögon är boken “Ingenjörerna” ett allmänbildande litet uppslagsverk med 123 bilder och 365 textsidor där det finns 28 rubriker, 145 underrubriker, ett person- och företagsregister samt en litteraturförteckning. Bland de särskilt kända ingenjörerna i världshistorien finner jag att Vitruvius och Leonardo da Vinci är omnämnda men till min förvåning inte Arkimedes, antikens mest ansedde ingenjör. När klimatförändringarna kommenteras på sista sidan i boken är det med orden: “Ännu har det blivit alldeles för litet gjort. Misstron mot teknik och ingenjörer gör det svårare”.

Allt fler blir ingenjörer och arbetar i team vilket vid teknikutveckling med tvekan om vägval kan leda till revolt och så kallade skunkprojektDetta är ett känt fenomen i USA och även i Sverige som har de fina framgångsexemplen AXE hos Ericsson och Losec hos Astra. Om sådant skriver Wetterberg inte. Han vet att “det är många teknikers samarbete och ihärdiga arbete som gör idéerna användbara”. Men en bråkmakare kan ta banbrytande idéer med sig och gå… Kriser kommer där det är förr eller senare kört utan banbrytare. Distansarbete har under coronapandemin visat sig fungera långt över förväntan. Beaktas insikten att “Ingen människa är en ö” (John Donne) så behandlas bråkmakare bättre. I nödlägen ökar det chansen att de är på plats och kan göra skillnad. Det vore att agera proaktivt inför både klimatförändringarna och plötsliga katastrofer.

Westerberg berättar bl a om ingenjörer som valde att utvandra: John Ericsson, bröderna Albert, Ludvig och Robert Nobel, etc. Många av de utvandrarna kom tillbaka. Valet att bli ingenjör och utvandrare har varit vanligt bland syskon i svenska familjer. Ett belysande exempel finns i min egen familj där alla syskonen valde att söka ingenjörsarbeten i USA. I bilfabriksstaden Detroit blev storebror Kenneth produktionsingenjör. Hos Boeing i Seattle blev Roy konstruktör, bland annat av viktiga delar för månraketen Saturn V. I Chicago blev Carl och George HVAC-konstruktörer och fick där en plattform för att bidraga effektivt till framgången för bygget av Åhléns City i Stockholm. För mig blev det ett lärarjobb i Wisconsin vilket efter min hemresa följdes av ett år i ett sydamerikanskt ITU-projekt. Sedan blev det nio år som både patent- och utbildningsombud inom Ericssonkoncernen – jag hade tidigare varit anställd där som beräkningsingenjör och som utvecklingsingenjör inom mobilradio – varefter jag kom att satsa på egna patent och pionjärprojekt inom IT.

Mina nuvarande engagemang i bl a Nationella Innovatörsrådet motiverar mig verkligen att följa upp vad Wetterberg kort beskriver som “patentjakten” (s 66-67) med några personliga synpunkter som följer nedan. Vad jag inte kan motstå är frestelsen att först associera till “rymdjakten”. Ingenjörerna jagar utmaningar och de siktar på kolonisering av Mars efter allt som är åstadkommet på “rymdskeppet jorden” där vi har vårt ursprung i Afrika. Bilden nedan visar en allmänbildande jordglob i tiden. Den är kombinerad med en närvarostyrd lykta och kompletterad med kartor över solsystemet och Vintergatan. Viss likhet finns med sådana rymdskepp som är planerade för användning på Mars när ingenjörerna kommer dit. Den resan blir inte lätt. Men vägen är målet för dem. 

I ett globalt perspektiv är “patentjakten” idag jämförbar med militär upprustning och den möjliggör, i likhet med de olympiska spelen, en jämförelse mellan nationer och personer. Men i patentjakten dominerar de juridiska personerna över de fysiska. Japan valde efter andra världskriget att satsa stort på patent medan Kina kom igång med sådant först när det var dags för Svenska Uppfinnarföreningen att fira sitt hundraårsjubileum. Sedan dess har nivån på de kinesiska ingenjörernas prestationer acccelererat som en rymdraket. “Världens verkstad” leder nu patentjakten på flera fronter och har bolag med finansiella resurser som kan bland annat avskräcka innovatörer i Sverige från tvist om vem som har rätt.

PatentIngenjörernas skara växer i Sverige och världen över. Patentsystemet tär därför på den likaledes växande men dock begränsade resurs i utveckling och produktion som utgörs av de sammanlagt tillgängliga ingenjörerna. Vägs verkligen skadan upp av samhällsnyttan? I en uppseendeväckande debattartikel ställdes frågan för femtio år sedan av Ericssonkoncernens respekterade teknikchef Christian Jacobaeus. Den besvarades då av mig med goda argument för att skadan var mindre än nyttan. Det går att hävda motsatsen idag baserat på Insikten om behovet av bättre beredskap inför klimatförändringarna och hastigt uppstående kriser exemplifierat av coronapandemin där framtagningen av vaccinet knappast skedde med stimulans av patentsystemet. Dess välbehövliga förbättringar har kommit långsamt. Det går däremot att ge exempel på en försämring som snabbt genomfördes i Sverige under täckmantel av så kallad “harmoniserng”.  .

Uppfinnaren Alfred Nobel tog även på sig rollen som patentingenjör och såg stora behov av förbättringar. Antagligen skulle Europapatentprojektet ha gjort honom besviken. Efter drygt fyrtio års utvecklingsarbete är resultatet fortfarande otillfredsställande. I två aktuella ärenden visade sig ett beviljat Europapatent kosta ca 300 tkr vid täckning av ca 30 länder medan kostnaden blev 10 ggr lägre för att få ett patentskydd beviljat som täcker hela marknaden i Förenta Staterna. Håkan Lans, Sveriges idag mest omskrivne uppfinnare, har gjort uttalandet att det är “korkat att söka patent”. Det är en sanning med modifikation, men flera fristående innovatörer synes ha tappat tron på patent i allmänhet och på Europapatent i synnerhet.

Både Jacobaeus och Lans omnämns av Wetterberg, liksom Hans Werthén, Östen Mäkitalo, Nils Rydbeck m fl banbrytare som jag har haft glädjen att tala med i olika ärenden. Bland alla dessa hittar jag tyvärr i boken “Ingenjörerna” varken Åke Lundqvist, Ericssons räddare i övergången från fast till mobil telefoni, eller Göran Hemdahl, den banbrytande bråkmakaren bakom Ericssons AXE-revolution.

Möt nyskapande människor!

‘Med inspiration från Birger jarl…


Birger Jarl satsade på Stockholm – som till följd av hans initiativ kom att bli Sveriges huvudstad – och på så kallade edsöreslagar varav de allmänt kända är tingsfrid, kyrkofrid, hemfrid och kvinnofrid. Han är ett inspirerande exempel på en nyskapande samhällsbyggare.

Behov av en fortsatt förbättring av respekten för kvinnor är idag mest känt genom den världsomfattande metoo-rörelsen. Kosmologen Stephen Hawking påtalade dock före sin bortgång (där han prickade Pi-dagen 2018) hur angeläget det är med mer respekt även för den lilla minoritet som utgörs av oberoende uppfinnare och innovatörer.

Framtidshoten från klimatförändringar, miljöförstörelse och kriminalitet växer medan den globala coronapandemin idag tär på samhällsresurserna. Sanningar tävlar mot lögner med oviss utgång när folk i allmänhet inte ser skillnaden. Vad som behövs är mer verkstad och mindre prat. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Goda Initiativ från uppfinnare, innovatörer, kompositörer, konstnärer och nyskapare av alla slag kan inspirera och ge framtidstro. På utrymmen under beskydd av Hotel Birger Jarl och efter trettio år av kulturinitiativ i Vasastan planerar därför Galleri Bellange att arrangera möten där nyskapande människor presenteras för inbjudna gäster. Mer information kommer inom kort på hemsidan.

The Biggest Challenge

Mobilizing minds for sustainable development!

At the Armenian Summit of Minds 2019, President Armen Sarkissian said about the meeting place: “It looks like an ark. But it is not the Noah’s Ark. It is an Armenian ark where people come to discuss how to save the world”. When the Armenian Summit of Minds 2020 was moved from June to October, he used the time for an interview to make Financial Times publish his idea to establish a “club of startup nations”. That interview motivated me to write the following lines.

In President Armen Sarkissian’s club of startup nations, high-tech symbolic buildings could function as Space Age Armenian Arks for mobilizing the millions including children to discuss hard facts about global sustainability and sustainable development. A lot of energy can result from a mass of such SA3 mobilized minds, as from mass itself according to Einstein’s famous equation. 

Many initiatives are taken to encourage and support startups working with various applications of new technologies so it is recognized that innovation is needed. However, incremental innovation receives more support than disruptive innovation. The latter is capable of making old businesses obsolete and precisely that is what we need to prevent a global disaster.

Disruptive innovation should be strongly supported as a savior. Inspiring heroes can be found among independent innovators, inventors, and researchers. The Space Age Armenian Arks could offer IT services including AI for processing and presenting their ideas, initiatives, and visions with a focus on the so-called spaceship earth worldview. Inside a big sphere, 360 degrees projectors could show to the visitors the common world map changed from an outside to an inside perspective and changing over time to show what scientists predict can happen if actions against it are not taken in time.

Based on an initiative called UniPort, the “sphere ark” has been discussed with four architects and with an extraordinary Swedish builder as well as with technical expertise. This text marks the end of the definition phase in which a sphere tower model of a high-tech symbolic building was developed. I am a representative of the UniPort initiative and intend now to work together with its originator to find investors for erecting the very first UniPort sphere tower. Besides in Armenia, we have found suitable places for the purpose in both California and Sweden.

Time is more than money, it is everything, and it is running out for all of us. Therefore, I have developed contacts with independent innovators, inventors, and researchers in a network which is called the Marco Polo Team and which is connected to a fundraising foundation having the same name. In search of useful ideas, the biggest challenge presently is to find those which are capable of mobilizing minds for sustainable development. Here are a few examples of such ideas that can make a difference: